sarachella

Vi går mot december. Idag är det julskyltningssöndag. Okej, det köper jag.
Men ute skiner solen och vi har 11 gr på termometern just nu. Min rodhodendron lever sitt eget liv och har fått en massa knoppar och i rabatten har något grönt slagit skott och börja växa. I rabatten på baksidan har t.o.m en pensé vuxit upp och slagit ut helt och hållet! Och jag har mer vårkänslor än julkänslor kan jag lugnt säga.
Julskyltningssöndag ska ju inte kännas som en frisk vårdag i slutet på april...

Nej, nu bekymrar jag mig för alla förvirrade växter som tror att det är dags att knoppa, eftersom vinterkylan och snön kommer ju någon gång, det vet man ju bara. Troligtvis ganska snart också :-(
Och då kommer de stackars knopparna frysa ihjäl.

Helgen har varit ganska lugn för övrigt. När man jobbar hela veckorna är man ganska mör när väl helgen kommer. Det är så skönt att bara ta det lugnt, pyssla lite hemma, städa naturligtvis (det kommer man aldrig ifrån), äta lite god mat... även om jag måste erkänna att jag känner mig ganska uttråkad. Jag vill ha energi att göra en massa saker men den finns inte riktigt där just nu och det stör mig. Men från den 21 december är jag ledig tre veckor framåt och det ska bli sååå skönt, nedräkningen kan snart börja. Och det ska bli så kul att åka iväg till Napoli, bara känna att man kommer bort lite, och njuta av att vara ledig. För det behövs just nu, det lovar jag. *trött*

Suck, det blev en riktig tråkblogg idag, men jag känner mig lite tråkig idag. Och även om vårkänslorna spirar, så är jag väl medveten om att jag bara lurar mig själv, precis som min stackars rodhodendron gör. Våren är tyvärr inte på väg. Och när jag tänker på snön som är på väg (någon gång), och allt som ska fixas innan julen kommer, och passen som måste förnyas till barnen, och dotterns besvärliga skolarbete om teknik och högtalare (urk) som jag måste hjälpa henne lite med, och tvättmaskinen som måste hängas upp (ja inte själva tvättmaskinen då, men innehållet...) och dammsugningen, och betalning av räkningar, och.... nä, jag slutar där... ja, då känns allt bara ännu tråkigare.

Jag tror jag ska gå ut i trädgården lite, låtsas att det är vår iaf, en liten stund. Kanske det känns lite
roligare ;-)

Vad är det som gör att man blir förälskad i en stad egentligen? Alla älskar vi olika platser, städer eller kanske länder. Vissa städer eller länder är lättare att älska, andra svårare. Vissa ställen får nog mycket gratis genom reklam och media, London, New York eller Paris är platser som alltid har varit omskrivna och som besöks av otaliga turister. Personligen har jag varit i både New York och London, London var helt okej medan jag tyckte att New York var desto maffigare och gjorde större intryck på mig.
Stockholm är också en fantastiskt vacker stad tycker nog jag med många, närheten till vattnet, att det är hyfsat rent för att vara en storstad, att naturen finns på inte allt för långt avstånd.

Sen har vi de där städerna och platserna som inte är lika självklara att älska för alla. Och vad det handlar om då är nog ofta den individuella relationen du har med platsen i fråga.
Jag älskar Napoli. Det är kanske inte en direkt nyhet. Men från början var det inte självklart. Och för många som åker dit tror jag att känslan är densamma.
Visst, när man ser den här vyn är det kanske inte så svårt att förstå....

Napoli by night

... men för många som kommer dit tror jag att kaoset, smutsen, trafiken och den uppenbara oorganisationen gör störst intryck. Man åker dit några timmar innan man ska till det fina hotellet på Capri och möts av allt för många intryck och för alla är då inte förälskelsen självklar. När jag kom dit första gången för 16 år sen var allt otroligt fascinerande. För mig var det en helt ny värld. Att komma från lilla prydliga, organiserade Sverige till detta alarmerande kaos blev nästan en chock. Men de veckorna etsade sig också fast i mitt minne. Med min napolitanare (idag också min make) upptäckte jag denna fascinerande stad. Han skjutsade mig runt på moppe i hela stan, vi upptäckte alla vyer, alla hörn och allt som var så annorlunda.

På dagarna besökte vi alla stränder som ligger runt omkring, på kvällarna åkte vi till stenarna vid havet, beundrade vyn som syns på bilden, andades in doften av hav, lyssnade till stadens ljud, delade på en flaska vin och en påse chips. Njöt av livet och av varandra. Den första sommaren jag var i Napoli var det enkelt att bli förälskad och det var min bästa sommar någonsin.

Sen följde några år som kärleken till staden inte var lika självklar. Vi hade små barn, allt var svettigt, stressigt och jobbigt. Att köra barnvagn var svårt, maten var inte som hemma, napolitanarna kommenterade allt jag gjorde. Jag såg Napoli ur en inte allt för smickrande vinkel och allt som hade tjusat mig den första sommaren suddades brutalt ut ur sinnet. När vi åkte dit var min hemlängtan otroligt jobbig, jag grät, maken och jag var oense om det mesta och allt var bara jobbigt. Under några år.

Man kan nog likna det vid kärleken till en person, först är den stark, allt är lätt och du ser allt genom rosa solglasögon. Sen kommer krisen som du måste ta dig igenom. För mig höll krisen i några år. Men jag tog mig igenom den och fick efter att tag erkänna för mig själv att jag nog hade fallit för denna märkliga stad iaf.

Idag betyder Napoli så otroligt mycket för mig. När jag går på stan där upphör jag aldrig att förvånas. Ingenting är omöjligt, allt är möjligt. Människorna där vet hur man njuter av livet. Familjebanden är otroligt starka. Alla napolitanare älskar och är stolta över sin stad trots alla sina skavanker. Att strosa runt i Napoli är som att gå runt i en tavla men det räcker inte att bara betrakta den, utan den måste upplevas. Man måste känna dofterna, höra bruset, gå på den slitna kullerstenarna, smaka spaghettti con pomodori freschi som är gjord med en kärlek som är svår att hitta någon annanstans, sitta på en sten vid havet och insupa allt runt omkring, sitta på en pizzeria i Castello dell ´ovo och se alla människor, se fiskarna i sina blåa båtar ute i havet fiska, upptäcka saker man aldrig ser på en promenad i Stockholm. Problemen i staden är inte svåra att upptäcka men det är inget som sminkas över. En napolitanare lever i sin stad, accepterar och älskar passionerat.

För mig är Napoli fantastiskt. Att sitta på svärföräldrarnas takterass, se ut över panoramat, äta en fantastisk middag och lyssna, det är få saker som går upp mot det. Våra barn älskar också Napoli och det gör mig så glad. Att förklara varför man känner så varmt för en plats är svårt. Att fånga känslan som finns när jag är i Napoli är också svårt, både på bild och i text. Jag skulle önska att jag kunde förmedla det på ett bra sätt och få andra att förstå. Men kanske det är min personliga relation som spelar in för mycket, min kärlek har vuxit under åren som gått, och mina positiva minnen därifrån är många. Och jag tror att det är det som spelar in mest.

... Napoli by day

Mig!

Nu har vi bott i lite mer än ett år här i vårt hus. Det finns fortfarande saker att fixa förstås men huset är i allra högsta grad beboeligt och vi trivs verkligen bra. Vad som än händer i framtiden, vart vi än kommer att bo, känns det som att jag måste ha mitt hus med mig... något som naturligtvis inte är rimligt. Vilket innebär att vi nog får stanna här...

Nu har vi också investerat i en luftvärmepump (ett ord som jag aldrig har snuddat vid innan jag blev husägare) och vi har det underbart varmt och skönt hela tiden. Första vintern i hus var traumatisk för mig, det ska jag erkänna: snöskottning, vedeldning, inomhustempen som hoppade upp och ned, kalla golv, varmvatten som tog slut, osv...
Nu har man vant sig vid att hasa runt i de obligatoriska tofflorna, vedeldning slipper vi om vi absolut inte vill ha det för mysfaktorn, varmvattnet tar aldrig slut eftersom man duschar lite kortare stund helt enkelt, och luftvärmepumpen är min nya bästis :D Snöskottningen blir väl ett nödvändigt ont, men för min del får gärna vädret som vi har nu fortsätta, jag gillar de här lite murriga dagarna, milda och fuktiga, med spretiga träd där rönnbären fortfarande klamrar sig kvar, skön luft, och en fortfarande prunkande örtträdgård. Idag upptäckte jag tom att att min rodhodendronbuske hade fått två nya knoppar!! Skumt!

Sommaren blev däremot en dröm! Min trädgård är inte stor, så jag har inte gått på knäna av gräsklippning, rabattrensande och annat jobbigt. Däremot har soliga dagar spenderats i poolen förstås, lite gräsklippning och sen ett dopp i poolen.... passar mig bra... grillkvällar på altanen, sippa på ett glas vitt i nya trädgårdsmöblerna, sola utan någon som helst insyn, lite lagom rensning av rabatter, vovsen som har kunnat skutta runt utan koppel i vår lilla trädgård... en underbar "första-sommar-i-vårt-eget-hus" med andra ord.

Alla har vi nog boat in oss lite och man har fått sina favvoplatser. Och min är definitivt köket:

Det här är vår köksö som delar av köket lite, när vi har gäster är det här den centrala platsen till att börja med, jag och maken lagar mat, och gästerna sitter på varsin barstol med ett varsit glas vin i handen, och man känner sig inte så ensam med sin matlagning. När maten är färdiglagad flyttar vi oss förstås hit:

Vi har så gott om plats i köket att vi lätt kan duka upp ett långbord för minst 15 personer och keddyn tänds under ruggiga vinterkvällar. När vi inte har gäster spenderar jag ändå mest tid i köket, och laptopen (som tyvärr är trasig för tillfället) har naturligtvis en central plats där. I köket sitter jag och skrver på min bok, eller bloggar, äter, myser, spelar kort med barnen, pratar telefon. Jag älskar mitt kök! Här har vi dottern in action. Jag älskar också mitt billiga Ikea-fat i bankad aluminium som gärna får innehålla många färska frukter eller varför inte den underbart vackra grösaken tomaten, en viktig grönsak hemma hos oss:



Makens favoritplats är definitivt här däremot:

I soffan, tittandes på en italiensk fotbollsmatch på sin älskade plasma-TV (absolut min största rival...). Nu har vi även investerat i kuddar som piggar upp sofforna. Som tur är så älskar han ju också matlagning och hans dator så han varierar sig, men det är absolut hans favvoplats. Nu har han även installerat ett hemmakontor på övervåningen så där håller han till en hel del. Ett annat intresse han har är målning. Den här tavlan har han målat:



Och som sagt, på sommaren är självklart det här favoritstället för oss alla i familjen:



Det var en liten smygtitt hemma hos hos här nere i södra Sverige :D

Grattis min älskade make till ditt senaste jobb!

Maken driver egen webbyrå och har nu fått ett jobb för ett stort företag som även arbetar utanför Sveriges gränser. Han fick det i tuff konkurrens med en annan mycket större byrå och det tycker jag är stort.

Men han är verkligen duktig och förtjänar all cred han kan få, jag vet hur mycket han kämpar och våndas emellanåt och då blir jag så glad att han får lön för mödan.

Puss på dig älskling! En god nyhet kommer sällan ensam eller...?

Den här lille grabben har ju blivit ett av de mest sedda klippen i tidningarna. Hans bubblande skratt måste ju få vem som helst att smälta, och få saker går ju upp mot ett riktigt härligt porlande skratt hos såväl vuxna som barn.

Jag kommer ihåg första gången min dotter brast ut i ett sånt skratt. Hon var nog runt 6-7 mån och satt i en bärsele på min mage. Jag höll på att laga mat och skulle just ta i tu med att skära isbergssallad. Troligtvis var det det där krispiga, krasande ljudet ni vet, som blir när man skär just isbergssallad, men hon gav upp ett precis lika bubblande, kiknande skrattt som William här ovan. Och det var så härligt att höra!
Jag skrattade lika mycket jag och skar isbergssallad för glatta livet. Och hon skrattade :D

Självklart ringde jag maken som var på jobbet och berättade om det, och när han kom hem köpte vi ett till salladshuvud, och jag började skära sallad igen med dottern på magen. Allt för att få höra hennes underbara skratt.

Ett härligt minne som finns väl bevarat i minnesboken och som gör mig glad varje gång jag tänker på det :D

Hm, sen jag har bytt till webblogg från blogger har jag upptäckt att det efter mina inlägg alltid finns små käcka reklammeddelanden. Nu till exempel står det "gud älskar dig"....

Med anledning av det vill jag bara klargöra att jag inte är religiös på något sätt och att jag absolut inte har några planer på att försöka påverka någon annan med sådana meddelanden heller ;-)

Men om det nu finns en gud så är jag förstås jätteglad om han älskar mig, för då inbillar jag mig att man kanske märker det på något vis i livet ibland. Ja, man kan ju hoppas iaf. I lördags (shit, jag har glömt hur man länkar ett inlägg) kändes det verkligen som att gud eller någon älskade mig (se inlägg från 12/11) och det känns det nog fortfarande. Hoppas att det håller i sig :D

Sen vill jag bara uttrycka min glädje över att det är torsdag idag, i morron är det alltså fredag, sista dagen på arbetsveckan, Idol, mys med familjen och två sovmornar på rad... najs! Kanske gud älskar mig lite iaf ;-)

Vilket underbart väder vi har idag! Solen skiner och det är typ 10 grader.... lovely :D
Svårt att tro att det går mot slutet av november, men jag njuter max. Och jag är såååå glad över att inte bo i Norrland ;-)

Men nu är det dags att jobba...

Jag är så härligt glad idag!

Igår var jag ute med vovsen och tänkte. Och jag tänkte lite pessimistiskt måste jag erkänna. Jag tänkte på min pappa som har varit själv i 20 år, hur dåligt han har mått efter skilsmässan från min mamma, hans problem med att komma hit och hälsa på i staden jag bor nu, eftersom min mamma bor här med sin nya familj. Jag tänkte att jag måste acceptera att han kanske aldrig kommer att komma hit.

Jag tänkte också på min syster, hur gärna jag skulle vilja att hon och hennes familj flyttade hit, men att jag nog måste acceptera att det heller aldrig skulle kunna hända. Hon trivs där hon bor, och pappa och hon bor nära varandra, och hon skulle aldrig kunna krossa hans hjärta och säga att hon också skulle flytta hit.

Ja, det är och har varit precis så rörigt och komplicerat som det låter. Att älska människor kan vara otroligt enkelt, men också otroligt jobbigt ibland. Man vill att de man älskar ska må bra, även om det inte automatiskt innebär att man själv alltid mår bra. Situationen med min pappa har alltid varit svår, och saker som är helt självklara för andra människor är inte det för oss. Han har haft många jobbiga perioder. Jag och mina syskon har levt med det, sett det, och försökt att vänja oss med det. Försökt att ta hänsyn. Förstå.

Nu är jag ändå lyckligt lottad. Jag har ett bra liv. Jag värderar det jag har så otroligt mycket mer än det jag inte har. Och så tänkte jag igår när jag var ute med vovsen. Jag måste gilla läget helt enkelt. Situationen är som den är. Man kan inte ha allt. Men jag har ändå så mycket i mitt liv som gör mig glad.

Och så igår kväll ringde det. Det var pappa.

Han har träffat en kvinna! De har känt varandra en gång i tiden och har under de senaste tre åren lärt känna varandra igen. Och nu ska de förlova sig. Köpa ett hus tillsammans i en annan stad där hans bästa vänner bor. Och det märkligaste av allt är att vi redan känner den här kvinnan. Hon är mamma till en av mina ungdomskompisar som inte bor så långt härifrån!

Och jag blev så himla glad för hans skull. Han är så lycklig. Jag vet att hon var och är en jättefin människa och att de kommer att få det jättebra tillsammans. Hon har gjort honom stark, och han sa att de garanterat skulle komma hit ner och hälsa på.

Jag bara log, från öra till öra under hela samtalet. Samtidigt såg maken väldigt hemlighetsfull ut. Han hade tidigare under dagen suttit och tisslat och tasslat i telefonen. Så fort jag la på luren bad han mig följa med en sväng med bilen.... och sprängde nästa nyhet!

Men den tänker jag inte berätta än... innan allt är klart. Det kan ta tid, men bara att veta att det är på gång gör mig så otroligt glad. Och i morse vaknade jag med ett leende.

Alla människor har sina individuella problem, och det som gör en person lycklig kanske inte alls betyder lika mycket för någon annan. Situationen med min pappa har alltid varit speciell, och det som nu är på gång är det bästa som skulle kunna hända. För någon annan är det kanske inte så speciellt att ens pappa gifter om sig, men för mig och mina syskon är det riktigt stort.
Det är lycka med stort L, jag lovar!

Och angående det andra... fortsättning följer...

Hur kan fem dagar gå så snabbt? Jag fattar det inte... I onsdags kom syrran hit med familj och härliga dagar låg framför oss. Och vi hann knappt börja koka pastan så skulle de åka igen.


Skrattande barn byts mot ledsna barn.
Bullriga härliga frukostar byts mot lugna tysta.
Skällande hund byts mot tyst och dämpad.
Underbar lördag på äventyrsbad byts mot dyster söndag.
Härlig middag, trångt vid bordet, och alla pratar i munnen på varandra byts mot jättegott om plats men ack så tyst.

Det är så otroligt tomt och dystert just nu, jag vet att det blir bättre, att allt återgår till det vanliga, men varje gång man skiljs från de som betyder så mycket för en gör det lika ont. Jag älskar att ha min familj omkring mig, livligt, pratigt och stimmigt...

Nu träffas vi som tur är vid jul igen. Men jag vill ju kunna ringa och säga: Kom över på en kopp kaffe vetja ...

Men fem supermysiga dagar har vi iaf haft. Kram på er. Ses vid jul!