sarachella

Igår hände något stort. Min pappa kom till oss med sin blivande fru och åt middag.
Under de 6 år vi har bott här har ju min pappa, som jag har nämnt tidigare, aldrig velat sätt sin fot här i stan. Det pga dåliga erfarenheter från förra gången vi bodde här, då mina föräldrars skilsmässa hände, och också för att min mamma fortfarande bor kvar här. Rätt eller fel? Inte helt lätt att svara på, men så har det alltså varit. Varje gång vi har pratat om det har han sagt att han ska komma, men så har tiden gått och det har runnit ut i sanden.
Efter vårt minst sagt känslosamma tel.samtal i veckan var ju allt lite upp och ner och jag kände att allt var skit på den fronten, att det aldrig skulle ordna sig nån gång. Men så ringde pappa igen. Nu skulle de förlova sig, och han undrade om det gick bra att de kom hem till oss då. Och tankarna flyger genom huvudet. Ska jag säga nej nu? Ska jag markera att jag tycker att situationen är fel?
Men lika snabbt inser jag att jag inte fungerar så. Jag älskar ju min pappa, jag vill ju visst ha honom i mitt liv. Och hur många gånger har jag inte önskat han ska komma hit, titta på vårt nya hus, äta middag i vårt kök.... Självklart vill jag att han ska komma.

Och när vi sitter där i vårt kök, brasan sprakar i keddyn, tända ljus, makens spaghetti med färska tomater och smaskig parmaskinka och goda ostar. Pappa med armen runt sin blivande fru, en glänsande ring på fingret, och varma leenden, mot henne, mot mig, mot barnen, mot alla. Då vet jag vad som är viktigt. Prestigen får läggas åt sidan. Jag älskar någon här och nu. Jag vill att de i min närhet ska må bra för då är jag som lyckligast. Ibland styr omständigheterna, men kärnan finns alltid kvar. Omständigheterna är kanske inte alltid det man önskar men allt är relativt. Min pappa besteg ett berg när han kom hit, det vet jag. Och det räcker för mig. Livet är idag, inte igår eller förra veckan. Och från det fortsätter vi framåt.

Häromdan satt jag och pratade med en kollega till mig som förlorade sin bror för ett par år sen i en tragisk olycka. Olyckan hände i hans jobb och både hon och resten av hennes familj har hela tiden frågat sig hur det kunde hända. Han var tydligen alltid otroligt noggrann med säkerheten, och ändå hände det.
Och ibland känner hon att de grubblar på det men att de aldrig kommer att få ett svar.

Det måste vara himla jobbigt att känna så tycker jag. Och det sa jag även till henne. Dessutom föreslog jag att jag tyckte att hon skulle gå till ett medium och ställa frågan genom henne/honom. Min kollega erkände att både hon och systern faktiskt hade pratat om detta flera gånger, men aldrig kommit sig för. men att det kanske kunde vara en lösning.

Personligen skulle jag inte tveka en sekund. För mig är det självklart att ens anhöriga som går bort ändå finns runt omkring en i någon form. Och skulle jag någonsin söka ett svar som kanske skulle hjälpa mig vidare är ett medium ett alternativ. Jag har svårt att tänka mig att en person bara försvinner totalt och blir jord.

Som människa har man många gånger en fyrkantig tankebana, man har svårt att tänka sig att det finns en annan dimension utanför de fyrkantiga väggarna. Man behöver ha ett rimligt svar på alla funderingar och det måste kännas verkligt efter de normer man har fått lära sig. Men jag brukar ofta ställa mig frågan om det är rimligt att det bara finns vårt samhälle, vår värld och våra faktiska antaganden i hela universum. För det tror jag verkligen inte. Dilemmat ligger i att det går utanför mina gränser i så fall. Ungefär lika märkligt som det känns när man säger att universum varken har en början eller ett slut.... det är för stort att tänka så.

Däremot skulle jag nog aldrig gå och spå min framtid. Jag föredrar att tänka att livet är som en oskriven bok som hela tiden fylls på. Olika val som görs, beslut som fattas, och saker som sker är hela tiden det som skapar framtiden. Att någon talar om för mig vad som ska hända i min framtid känns inte bra för mig. Sen kanske vägledningen skulle vara bra att ha ibland...

Att det finns något "utanför " tycker jag är otroligt fascinerande att tänka på. Men fortfarande är det ju bara sånt man tror, om det man inte egentligen vet. Sen väljer man så klart att tro på det som får en att må bra... hm, låter kanske lite krångligt det där.

Jag vet inte ännu om min kollega har besökt ett medium men hon berättade en annan sak. Hon och hennes dotter hade suttit och pratat om hennes bror en dag. De hade suttit på en bänk ute. Min kollega hade precis sagt att hon ofta kände sin brors närhet trots att han inte längre fanns bland dem och hon funderade på om han kanske levde på något annat vis. Kanske ett djur? Och i så fall trodde hon absolut att han var en fågel...
Precis då kom en stor kråka eller skata eller något liknande farande och träffade hennes huvud med klorna. Och min kollega hade blivit alldeles chockad förstås. Men samtidigt glad.

När jag hör sånt blir jag också glad. Att någon av mina anhöriga skulle försvinna känns otroligt jobbigt att tänka på. Men förhoppningsvis kommer de alltid att finnas i din närhet ändå, på ett eller annat vis. och så väljer jag att tro.... om det jag egentligen inte vet.

Vad tror ni?

"Egentligen kommer skrattet ur muskelrörelser - vissa av musklerna i framförallt ansiktet sänder signaler till pannloberna i hjärnan. Där framkallas sedan skrattet - och du känner välbefinnande!"
(Information hämtad från nätet)

Maken och jag in skratt-pose...

Att skratta mycket tycker jag är toppen! Jag har nog alltid varit en sån som skrattar mycket och jag har nog dessutom haft turen att omges av personer som jag kan skratta mycket med vilket naturligtvis är en nödvändighet.

Maken kan få mig att skratta otroligt mycket när han imiterar personer vi har varit i kontakt med. Han är helt suverän på det, vet inte om den italienska brytningen gör sitt till, men skrattar gott gör jag.

Att träffa syrran brukar också orsaka överansträngda skrattmuskler. Ofta behöver man inte säga så mycket utan det finns ett samförstånd som gör att man skrattar åt den minsta lilla grej. Samma fåniga humor skulle nog våra barn uttrycka det =D Kul har vi i alla fall!

Att dessutom ha ett jobb där man spenderar åtta timmar varje dag och får skratta jättemycket pga tokiga kollegor gör ju också sitt till. Vissa dagar är det helt crazy, och skratten både låter och duggar tätt. Vi busar mycket med varandra och fredagseftermiddagarna brukar inbjuda till skrattkramp. Men härligt är det!

Att titta på roliga filmer och program är också alltid härligt. Hey baberiba-gänget har definitivt förgyllt många fredagskvällar för mig och barnen. Nu är det tyvärr slut för ett tag. Snyft! Annars älskar jag att skratta till klantiga filmklipp och dolda kameror-klipp och filmer som Sällskapsresan, Nakna pistolen, Polisskolan, John Cleese-filmer mm är riktiga skrattklassiker tycker jag. Och min absoluta favvoserie Sex and the city kan jag skratta till hur många gånger som helst. Helt underbar!

Ja, att skratta måste nog vara det absolut bästa lyckopillret och har nog alltid hjälpt mig att må bra!

Svärfar blickar ut över Napoli

Många mil har han traskat på de otaliga kullerstensgatorna, många dyk har han gjort i det glittrande havet. Havet är hans element och fötterna hans verktyg.
Många gånger har han suckat över en situation som inte går att styra över, men lika många gånger har han suckat över skönheten.
Hans livshistoria finns nedpräntad i de ljumma medelhavsvindarna som smeker slitna husväggar och trånga gränder.
Hans ansikte är märkt av sorg men framförallt glädje...
Staden är och kommer alltid vara hans, åtminstone i hans hjärta

"Mannen" är min svärfar, en person som jag alltid har beundrat oerhört. Precis som för många i hans generation har livet inte alltid varit en smekning. Hans liv har präglats av hårt arbete men jag har nog aldrig hört honom klaga. Han har alltid lett fram sin familj med trygg hand trots tuffa tider och den mänskliga begränsningen som ett hinder i vägen.
Nu har han blivit pensionär och jag hoppas verkligen att han får leva ett långt och behagligt pensionärsliv, att han orkar promenera många mil till på stadens gator, och att han orkar göra många fler dyk i Medelhavet, det som han mest av allt älskar. Jag hoppas att han under många år till orkar ta promenaden ner till Mergellina och köpa färsk fisk och musslor på söndagarna, att han kan bestiga stenarna längs strandkanten med precis samma smidighet som idag.

Bilden ovan som maken tog nu när vi var där är så otroligt talande tycker jag, för jag vet så väl att precis där är hans hjärta fyllt av lycka. Precis så vill han vara. Ensam, med havet och hans stad runt om sig, och barn och barnbarn i bakgrunden. Han kan inte läsa det jag skriver förstås, men jag vill ändå ge honom en eloge för den han är, för jag tycker att han är en fantastisk person, värd all lycka i världen.

Det önskar jag av hela mitt hjärta

Jag fick mig en törn häromkvällen. Ett telefonsamtal som väckte björnen till liv. Att jag blev ledsen märktes kanske i mitt inlägg häromkvällen. Problematiken är något svårförståelig för en utomstående men jag känner ändå att jag vill ge en liten förklaring.

Jag växte upp i ett religiöst hem. Ett djupt religiöst hem. Jag tänker inte nämna namnet på församlingen vi tillhörde, men någon kanske kan gissa ändå och det är helt okej. Våra liv präglades av en hel del regler, man firar ingenting (jul, födelsedagar osv), man skulle ständigt predika "Guds ord", man klädde sig inte hursomhelst, man skiljer sig helst inte (om det inte finns speciella skäl), man umgås i princip bara med likasinnade mm, mm...

Framförallt var det pappa och hans släkt som styrde upp i familjen. Vi barn föddes ju in i det och mamma hade väl inte så mycket att säga till om. När jag var i tonåren skildes iaf mina föräldrar, mamma flyttade , och lämnade därmed församlingen, och pappa gjorde och sa allt för att vi inte skulle träffas. Jag var storasyster i familjen, syster duktig, som genast ställde mig på pappas sida. Jag gjorde allt för att han skulle känna sig nöjd och må bra. Mina mindre syskon hängde väl mest med på det som hände runt omkring dem.

Det var inga roliga år efter min mammas flytt. Att vara i de känsliga tonåren som jag var, men ändå ta på sig en vuxens ansvar, lojaliteten mot pappa och släkten tog över mitt liv. Mamma träffade jag knappt på flera år eftersom vi dessutom flyttade till en stad 50 mil bort. Visst har jag glada minnen också från den här tiden, min pappa är absolut ingen tyrann, men jag klarade inte att se honom må dåligt, och det lilla jag kunde bidra med vad ju att vara en duktig flicka som pappa kunde vara stolt över... inom mig fanns dock tvivlen på om det verkligen var rätt. Och mycket av det jag gjorde inom församlingens gränser var mest ett spel för galleriet. För fridens skull.

När jag var 18 år förändrades plötsligt allt. Jag träffade en speciell "napolitanare" :) som jag föll pladask för. Pappa förbjöd mig förstås att träffa honom men jag rymde kan man väl säga. Att jag var myndig spelade ingen roll i sammanhanget.

Katastrofen var ett faktum. Pappa var förkrossad. Jag tvingades välja mellan E (napolitanaren) och familjen om jag inte omedelbart gifte mig med E. Att gifta sig efter typ två dgr fanns inte för mig och E, och jag bestämde mig för att lämna familjen. Inom mig tänkte jag förstås att pappa inte kunde mena allvar, han behövde bara tid att vänja sig.

Men dagar blev till veckor, och veckor till år. Jag skrev brev, ringde.... ingen reaktion. jag gifte mig, skaffade barn... ingen reaktion. Jag fick absolut inte ha kontakt med mina syskon heller.

Efter sex år dök han plötsligt upp igen. Det ringde på dörren och där stod han. Chock förstås, men också en otrolig glädje. Jag fick träffa mina syskon igen och vår relation byggdes sakta upp igen. Till pappas stora sorg valde dock också min syster att lämna församlingen när hon var 18 år och det gjorde såklart inte situationen enklare. Men istället har ju min och min systers relation blivit otroligt stark så...

Det har varit jobbiga år för alla inblandade. En söndrad familj önskar jag ingen. Men samtidigt har det lärt mig mycket. Jag känner mig stark och lycklig, inser att jag har det bra trots allt. Man behöver ha mött sorgen för att se lyckan och den lilla familj jag har betyder allt för mig. Och när pappa för ett tag sen berättade att han hade träffat en kvinna och att de skulle gifta sig var jag otroligt glad för hans skull. Skilsmässan hade tagit honom otroligt hårt och på något sätt trodde jag att det var kört på den fronten, men nu hade han alltså träffat sin kvinna.

Och så ringde han i förrgår. Han hade något tråkigt att berätta. Jag var inte välkommen på bröllopet. Släkten accepterade inte att jag var med på en av hans viktigaste dagar i livet. Det var inte han som hade bestämt det, utan dom.... klandrande kommentarer, jag älskar dig men..., jag fick ju inte komma på ditt bröllop (nej, eftersom du vägrade att ha någon kontakt med mig under 6 år, jag försökte, remember ... )
... kanske det vore enklare för alla om du tog ditt förnuft till fånga... om du inte hade gjort på det viset...

Och där satt jag med luren i handen och skulden hängande på axlarna. Familjens svarta får, det är jag det. Men så kände jag bara... fan... jag har inte gjort något fel. Jag är glad över den sitution jag befinner mig i idag. Vill inte ni acceptera det, fine! Men törnar har taggar, och visst sticker dom. Men jag slickar mina sår och går vidare med högt huvud.

... för att allt ska komma tillbaka igen. Ett litet ynka telefonsamtal.
" Om bara inte det hade hänt...", "om du inte hade valt att göra så skulle allt ha varit så mycket enklare...", ... jag är så ledsen men...

... och jag lyssnar, förvånas men ändå inte, blir först ledsen, sen arg. Varför ska jag känna skuldkänslor? I era ögon valde jag fel väg, jag vek av på ett spår som inte var utstakat av er. Och jag fick betala dyrt. Men i mina ögon valde jag helt rätt, och jag står för det till 100 %. Tiden har gett er facit men det hjälper tydligen inte. Förhoppningar grusas, väcker tankar man har begravt. Men jag lyfter huvudet högt och har flaggan i topp. På något sätt känner jag mig glad, för ni hjälper mig faktiskt även om ni inte tror det. Ni hjälper mig att känna mig ännu mer säker på att jag valde rätt. Den där dagen för sjutton år sen.

Omständigheterna till detta är otroligt svårt att förklara men bottnar i ett val jag gjorde när jag var 18 år som inte accepterades av personer i min närhet. "Valet " finns fortfarande med mig och jag har aldrig tvekat att jag valde rätt. "Brottet" jag gjorde var dels att bli kär i en person som inte passade in i ramen för det som krävdes, dels att jag vände ryggen till det liv som hade byggts upp runtomkring mig. Men jag vet att jag valde rätt och det kommer ingen att få ta ifrån mig.

Hälsningar det svarta fåret

..la familia!

..tänker jag ta fram bl.a den här bilden och titta på, drömma mig tillbaka till nyårsafton 2006 då vi befann oss i en liten fiskebåt ute på havet vid Mare Chiaro i Napoli. Det var en av alla fantastiska dagar vi hade i Italien. Solen strålade, gav oss härliga påminnelser om ljuva vårdagar i maj. Innan vi skulle på nyårsfest hos makens syster, tog vi bilen och svärfar med oss för att njuta av havet och solen. En ensam fiskare ute på havet rodde fram till oss, frågade om vi ville åka med på en tur? Om vi ville!

Under vår båttur sänkte sig solen mot havet , det enda ljud som hördes var båtens åror som klöv havet, och vi bara satt där och njöt.
Det var nyårsafton, vi befann oss i en liten båt ute på Medelhavet, och vi var på semester i en fantastisk stad som aldrig blir förutsägbar. Vid sådana tillfällen finns inga ord.

Vi har alltså haft det underbart på vår resa. Napoli bjöd på soliga vårdagar och charmade mig på alla vis som vanligt. Och jag känner mig som alltid så enormt tacksam över att få ha lärt känna denna speciella stad. Svärföräldrarna skämde bort oss som vanligt, med god mat och många skratt. Allt var helt perfekt!
Förrutom myggorna då kanske, jag lyckades få 5-6 kliande myggbett, i december! Men, men...

Nyårskvällen firades med hela släkten och massa god mat, bl. a detta som syns ovan. Mums!

2006 kunde inte sluta på ett bättre sätt, och 2007 kunde inte börja på ett bättre sätt.

I sommar bär det iväg igen, men då ska vi troligtvis hyra hus i Calabrien med svärföräldrarna och dessutom ska älskade syster med familj också försöka åka med. *Längtar redan*

Igår kom vi hem, idag har jag packat upp många väskor *puh* och städat bort julen. Fylld av ny energi och stor förväntan över ett nytt år återgår jag imorgon till vardagen med jobb, barnen som börjar skolan, och maken som driver vidare sitt företag. 2007 ligger som en oöppnad bok och väntar på att bli läst och jag känner mig lycklig.

Jag vill tacka släkten i Italien för en underbar semester (även om ni inte kan läsa det här)...

Jag vill tacka min söta syster som har ställt upp som hundvakt och för att du är en sån supergo syrra *kraaam* . See ya in Calabrien ;-)

Jag vill önska alla ett jättebra 2007!

Och säga farväl till Napoli för de närmsta månaderna!
Ses snart igen!
Utsikten är från svärföräldrarnas takterass...