sarachella

Golvet är dammsugat och nytorkat, kl är sju på em/kvällen, ute öser regnet ner och det är så grått att mysbelysningen hemma har fått tändas. Tystnaden hemma är markant förrutom musiken jag spelar lite svagt i bakgrunden. Det är min sista dag på en underbar semester och det värker till i mage och hjärta. Allt går så otroligt fort när man har roligt....

Idag för en månad sen var packningen i full gång. Telefonkontakten med syrran var intensiv. Semestern låg framför en så där härligt som en oöppnad bok. Hur skulle det gå för syrrans man att köra bil i Napoli? Hur skulle huset i Calabrien vara? Vad skulle de tycka om vårt paradis på jorden? Hur skulle barnen trivas? Hur skulle det gå med lilla treåringen i familjen i medelhavsvärmen, med ny mat och massa människor hon inte kände igen runt henne? Skulle det bli så fantastiskt som man har gått och hoppats senaste månaderna?

Det blev fantastiskt och lite till. Över förväntan. Man lever intensivt i flera veckor, med människor man älskar och håller av så mycket, och man är tacksammast på jorden över att man får uppleva den glädjen som det ger. Dagarna svischar iväg med strandliv, middagsplaneringar, cafébesök och utflykter till pittoreska hörn av världen.

Och så plötsligt sitter man här en regnig tisdag i ett tyst och tomt hus och flagad solbränna. Allt som finns kvar är minnen, otaliga foton och... och någonstans i huset en liten rosa klacksko som har suttit på en liten treårings fot som har traskat runt på slitna kullerstensgator i Italien.

Syrrans son och min son hade absolut inte tröttnat på varandra efter tre veckor i Italien utan vi tog med oss honom från Stockholm hit ner. Till helgen skulle syrran komma och hämta honom  och man klamrade sig fast vid det. Semestern är inte slut än... syrran och lilla trollet skulle komma. Lilla treåriga trollet med sina lockar, glittrande ögon och sina älskade rosa klackskor på fötterna, som klapprade så fint på gatorna. Nu har de varit här och fyra dagar rusade återigen iväg. Klapprande klackskor och söner som grät när det skulle skiljas... igen. Okej, sonen följer med tillbaka till Stockholm, och kanske vi kan åka dit och hämta honom i helgen. Annars flyg hem. 

Fortfarande klamrar man sig fast, vill inte riktigt avsluta denna underbara sommar. Och i morse gick det inte att hitta en liten rosa klacksko någonstans i huset. Jag har letat och ser den framför mig... spännen, och en liten glittrande blomma. Kanske den också klamrar sig fast... jag hoppas att den inte ligger genomsur och överregnad ute i gräset... när den hittas måste den skickas med expressfart till en ledsen treåring. Eller så lämnar vi den i helgen... om vi kan åka... kanske...

Bredvid mig sitter en uttråkad 15-åring. Alla kompisar är på semester, brorsan har fått åka till Sthlm, och längtan till Italien gör sig påmind även där.
Det är en tom och tung kväll.