vad hände och vad händer
Vad hände med sommaren egentligen? Vi kom hem från La Bella Italia 16 juli och det känns som att det är det sista man såg av sommaren det här miserabla väderåret. Nån solig dag har det väl varit och jag har väl badat i poolen 2 ggr eller nåt... men det är inte sommar för mig. Och ja, jag vet, bor man i Sverige innebär inte sommar 30 gr, sol och klarblå himmel varje dag... jag vet. Men ändå....
Och vad händer nu då? I fredags höll jag på att frysa ihjäl rent ut sagt (med ngn liten överdrift kanske...) Hösten har för sjutton bara klivit över tröskeln helt fräckt. Utan att ens fråga om lov. Grr...
Egentligen gillar jag hösten litegrann. Luften är sådär krispig och frisk, man kan klä på sig lite lagom, man kan börja använda stövlar (älskar stövlar), efter en rask promenad i höstsolen är kinderna sådär härligt äppelröda och man myser på kvällarna med tänd brasa, kanske ett litet tänt ljus och man kurar ihop sig i tv-soffan framför alla roliga tv-serier som börjar då. Joodå, hösten är bra. Men den ska komma i slutet på september, inte i augusti!
Nåväl, nu är den tydligen på intågande... och man får väl bara acceptera det helt enkelt :-(
När det gäller vissa saker är jag tyvärr en väldigt gnällig och krävande person och när jag känner mig sån blir jag så frustrerad. Jag gnäller högt och vilt på vädret här i Sverige. Ofta. Och vissa dagar känner jag att jag lätt skulle flytta till ett varm, soligt och härligt ställe. Men så gör vi ju aldrig det, av iofs många praktiska anledningar.
Andra dagar gnäller jag på den här pluttestaden vi har bosatt oss i. För den är alldeles för liten för mig, så är det bara. Jag vill ha folk, bilar, bussar som går varje kvart (eller halvtimme åtminstone), caféer, liv och rörelse osv...
Men flyttar vi? Nej, av praktiska orsaker återigen.
- V har ett fint hus
- Vi har jobb vi trivs med
- Barnen har kompisar
- Mamma bor här
- Inget mer
Man har fastnat i den praktiska tryggheten helt enkelt. Och accepterar man den ska man inte gnälla. Och så bör man väl värdera det man har, och inte gå runt och sukta efter det man inte har. Eller?
När man har så stora barn som vi har är det inte heller helt lätt att slita upp dem. Utbildning är viktig, kompisar är viktigt, trygghet är viktig. Det ska funka för båda dessutom. För dottern tex är det ju snart dags för gymnasium på både gott och ont. Gymnasium finns överallt, men det måste vara något hon kan ta till sig. Ett annat språk (typ italienska) är ju tex inte helt lätt på gymnasienivå.
För sonen står högstadiet och tonåren snart för dörren. En turbulent och omvälvande tid förstås. Han kliver in i en ny fas i sitt liv där han ska gå från barn till ungdom, där känslor och hormoner spelar spratt med varandra, där den inre tryggheten har oerhört stor betydelse när världen runt omkring snurrar till ordentligt.
Och det är när jag tänker i de banorna som det tar stopp. För barnen är ju viktigast av allt. De måste må bra.
Och då är jag glad över min blogg. För här kan jag gnälla lite. Sen är det ju upp till var och en om man vill läsa eller inte.... ;-)
Men nu ska jag sluta gnälla för idag :-) Nu ska jag och sonen duka frukostbordet extrafint, jag ska njuta av en lugn och skön söndag... och så ska jag le i hemlighet över att min dotter igår kom hem kvart över midnatt trots att jag hade sagt att hon kunde åka från stan ung. halvett. Plötsligt händer det!
(Och hon var säkert supernöjd över att vara den som uppenbarligen behövde åka hem sist, för alla kompisar får ju alltid vara ute hur länge de vill, utom hon.... ;-)
lördagsmys och underbara barn
Ja, det är så mysigt tycker jag. Tur att det finns lördagar!
Sen är ju alltid huset lagom kaos förstås, så städning är ett nödvändigt ont, men med en lång, skön morgon samlar man lätt den energin. Snart, snart åker dammsugaren fram...
Sonen har åkt till Kalmar med sin bästis (den ena av dem). De har tagit bussen själva. Staden vi bor i ligger ca 3 mil från Kalmar, med bil tar det väl ca 25 min och med buss lite längre. Tåget tar iofs bara 16 min, men nu skulle grabbarna åka buss som sagt.
Sonen älskar att gå på stan! Fika, prova skor på Stadium och Intersport hur länge som helst, kolla dyra märkeskläder på Kompaniet, äta lunch på MC. Han är en riktig stadskille som snabbt blir uttråkad av vackra naturmiljöer och promenader i skogen. Staden vi bor i nu är alldeles för liten tycker han, men Kalmar duger något så när. Bäst är förstås Stockholm och Napoli i hans ögon... men att åka själv med kompisen till Kalmar är förstås extra kul, och jag är glad att han börjar bli så stor så att de kan göra sånt. Själv älskar jag att strosa i stan, men skoprovning på alla sportaffärer kan jag hoppa över...
Innan de skulle åka i morse påbörjades stylingen och jag lyssnade med ett leende:
Sonen: M, du kan ju låna vax av mig. Den här nya är jättebra. Vi har köpt den istället för Daxvax eftersom man kan tappa håret av det.
Kompis: Fixa, fixa, fixa
Sonen: Äh, jag tror jag tar mössan istället. Det blåser rätt mycket och då kan du ju tänka dig hur mitt hår kommer att se ut när vi går runt ute... du har bättre hår än mig på det viset, det håller formen bättre. Nä, det får bli mössan...
Mamma! Vilken t-shirt bli bäst under den bruna tröjan... den vita kanske....
Nädå, min son är inte alls fåfäng.... och han är inte ens tonåring än ;-)
Men de ringde från bussen och allt var bra och jag hoppas att de får en mysig dag. Sonen har ställt larmet på mobilen så att de inte ska glömma bort bussen hem igen. Min stora, lilla pojke :-)
Dottern börjar väl snart också vakna till liv. Hon hade otur att bli sjuk efter första dagen i skolan men har nu piggnat till. På måndag ska hon börja ny klass. Den klass hon har gått i under sjuan och åttan är väl en allmänt stökig och orolig klass med många lärarbyten på det, dessutom går hennes bästis i en paralellklass, och med de skälen önskade hon att byta. Som tur var såg rektorn inga problem i det, så på måndag kör hon alltså igång i en ny klass. Jag är glad för hennes skull och hoppas att det sista viktiga skolåret i grundskolan ska vara positivt och inspirerande.
Att se sina barn utvecklas framåt är så stort. Ibland får jag liksom nypa mig i armen för att fatta att barnen verkligen börjar bli så stora. Men de är helt underbara och jag älskar dem så otroligt mycket, de är verkligen utan tvekan det bästa man har :D Tack för att ni finns och att jag får dela mitt liv med er!
det här med att ha hus
Två dagar har jag nu spenderat hemma, med mitt hus. Igår var det min stackars trädgård (den lilla jag har) som äntligen fick lite välförtjänt uppmärksamhet. Rensning av rabatter, gräsklippning, trimning av häcken, dammsugning av poolen, och det tog verkligen hela dagen förrutom ett kaffeavbrott med mamma som kom förbi en sväng, och lite chitt-chattande med grannen emellanåt.
Och idag har vi haft en hantverkare här hela dagen, som har åtgärdat vår tröga ytterdörr och slitit av hela altantaket som nu ska bytas ut. Lite pyssligt under tiden men de kommer att bli toppenfint sen, för det taket behövdes verkligen bytas ut!
Dessutom åkte jag iväg och köpte nya, vackra, lite mer "höstiga" blommor att ha i utelådan på framsidan. Lite fuxiafärg blandat med silverfärgat och murgröna blev det, och det blev jättefint tycker jag :-)
Så nu är jag faktiskt nöjd med oss, eftersom vi inte tillhör de där grannarna på gatan som håller på att pyssla jämt med hus och trädgård... några av våra grannar är mycket komplexframkallande vad gäller den biten ;-) hm...
Nåväl, vi är som vi är, och ett hus i den storleken vi har med den storleken på trädgård är nog alldeles perfekt för oss "icketypiska" husägare, varken mer eller mindre. Och sådana här vackra sensommardagar älskar jag verkligen mitt hus, och önskar mig absolut inget annat... på vintrarna däremot... ja, då älskar jag inte alltid mitt hus. Men det är långt kvar till dess...
Nu ska jag och grannen med hennes barn bada lite i poolen, och njuta av sensommaren. På återhörande ;-)
lite uppdatering
Det är inte det att jag inte vill skriva, för hela tiden tänker jag att nu ska jag skriva ner det här, och det här, och det här... osv. Sen finns liksom inte tiden där bara. Mycket irriterande.
Men vi har haft fullt upp sen vi kom från Stockholm. Jag kan bara skylla på det. Semestern är slut och jobbet har rullat igång. På kvällarna har det varit sonens fotbollsträningar, besök hos mamma med familj som har varit i Skottland och hade tagit ca 700 bilder... (och hade köpt goda fruktviner). Igår kväll var jag bjudning hos min goa, rara arbetskollega och vi hade skitkul, med massor av skratt och god mat, och gott vin...
ja, sen ska jag väl erkänna att jag har snöat in lite på Sims 2... otroligt beroendeframkallande. Ja, och vad mer...
Jo, förra helgen var vi på en av mina favoritplatser på jorden, Böda Sand på Öland. Underbar sandstrand som är 10 km lång med silkesmjuk guldvit sand och faktiskt förvånansvärt varmt vatten. Första doppet i Sverige för i år (förrutom i vår pool förstås) gjorde jag alltså då. Det var en helt fantastisk dag. Vi hade tagit engångsgrillen med oss, och eftersom vi hade vovsen med oss satt vi lite längre ner på stranden där det knappt inte är några folk alls, förrutom hundägare och kärlekspar som vill ha en liten sanddyna för sig själva ;-)
Att sitta där, på denna ljuva strand, med det enorma havet och endast horisonten i sikte, doften av grill, salt, hav och tång, en lycklig vovse springande kring benen (som skakar av sig allt på filten efter ett dopp i havet), och min lilla familj på filten... det är livet.
Jag rekommenderar alla som kommer till våra regioner att besöka Böda Sand!
Så visst har bloggen blivit lite åsidosatt. Men jag tycker om min blogg, att få lufta sina tankar och funderingar i skrift är befriande tycker jag, och jag räknar hårt med att ha lie mer tid över för bloggen när hösten är på intågande. Just nu vill jag bara suga ut det sista av sommaren, njuta av solglimtarna och varma vindar, och de fortfarande ljusa kvällarna.
Så räkna inte bort mig från bloggosfären ännu. Det har bara legat lite i stiltje nu ;-)
Och nu bara måste jag städa lite :-( bläää
en liten roadtrip står på menyn
Men imorron åker vi alltså iväg till storstan, och om, men bara om, det blir någorlunda fint väder så *viskar* : kanske vi åker på Grönan på söndagen.... inte värt att prata högt om det till barnen innan man vet 100 % :D
Sonen skulle iaf gå på The Simpsons-filmen ikväll så han är nog väldigt nöjd just nu ändå... men dottern skulle inte tacka nej till ett besök på Grönan, det kan jag garantera! Vi får se vad det blir...
Ska bli mysigt att åka iväg lite igen tycker jag iaf :-)
På återhörande!
kort info
en liten rosa klacksko
Idag för en månad sen var packningen i full gång. Telefonkontakten med syrran var intensiv. Semestern låg framför en så där härligt som en oöppnad bok. Hur skulle det gå för syrrans man att köra bil i Napoli? Hur skulle huset i Calabrien vara? Vad skulle de tycka om vårt paradis på jorden? Hur skulle barnen trivas? Hur skulle det gå med lilla treåringen i familjen i medelhavsvärmen, med ny mat och massa människor hon inte kände igen runt henne? Skulle det bli så fantastiskt som man har gått och hoppats senaste månaderna?
Det blev fantastiskt och lite till. Över förväntan. Man lever intensivt i flera veckor, med människor man älskar och håller av så mycket, och man är tacksammast på jorden över att man får uppleva den glädjen som det ger. Dagarna svischar iväg med strandliv, middagsplaneringar, cafébesök och utflykter till pittoreska hörn av världen.
Och så plötsligt sitter man här en regnig tisdag i ett tyst och tomt hus och flagad solbränna. Allt som finns kvar är minnen, otaliga foton och... och någonstans i huset en liten rosa klacksko som har suttit på en liten treårings fot som har traskat runt på slitna kullerstensgator i Italien.
Syrrans son och min son hade absolut inte tröttnat på varandra efter tre veckor i Italien utan vi tog med oss honom från Stockholm hit ner. Till helgen skulle syrran komma och hämta honom och man klamrade sig fast vid det. Semestern är inte slut än... syrran och lilla trollet skulle komma. Lilla treåriga trollet med sina lockar, glittrande ögon och sina älskade rosa klackskor på fötterna, som klapprade så fint på gatorna. Nu har de varit här och fyra dagar rusade återigen iväg. Klapprande klackskor och söner som grät när det skulle skiljas... igen. Okej, sonen följer med tillbaka till Stockholm, och kanske vi kan åka dit och hämta honom i helgen. Annars flyg hem.
Fortfarande klamrar man sig fast, vill inte riktigt avsluta denna underbara sommar. Och i morse gick det inte att hitta en liten rosa klacksko någonstans i huset. Jag har letat och ser den framför mig... spännen, och en liten glittrande blomma. Kanske den också klamrar sig fast... jag hoppas att den inte ligger genomsur och överregnad ute i gräset... när den hittas måste den skickas med expressfart till en ledsen treåring. Eller så lämnar vi den i helgen... om vi kan åka... kanske...
Bredvid mig sitter en uttråkad 15-åring. Alla kompisar är på semester, brorsan har fått åka till Sthlm, och längtan till Italien gör sig påmind även där.
Det är en tom och tung kväll.
när livet ställer frågor
Känner mig bara hopplöst malplacerad just nu. Nya tankar och lösningar för framtiden tränger sig på mer och mer. Man lever bara en gång som maken brukar säga... Samtidigt kniper det till i magen, så mycket man ska ta ställning till, så mycket som ställs på sin spets. Men för varje år längtar vi bort mer och mer, alla i familjen. Så är det bara. Och tiden rinner i från mer och mer. Livet ställer sina frågor...
Vet bara att jag (vi) söker något mer i livet. Kommer vi att hitta det? Eller är det fel att hela tiden vrida och vända på livet man lever? Men känslan i magen är stark, och någonstans vet man när man är i sitt rätta element. När man är lycklig bara av att vara. Vad vill jag ge till min barn brukar jag tänka?
Allt ska väl inte vara självklart här i livet va?
allt har en början och allt har ett slut
Det handlar bara om att vänja sig vid...
att solen inte skiner från en klarblå himmel varje dag...
att havet inte är kristallturkost och minst 26 gr varmt...
att vi inte efter middagen på kvällen åker en runda ner i nån mysig stad med härlig strandpromenad, folkmyller och charmiga cafébarer...
att vi inte är minst 10 pers varje kväll som äter middag tillsammans...
att regn är en del av vardagen...
att jag inte kan få tag på provola eller äkta salsiccia i närmsta kvartersbutiken...
att alla bilar kör som man ska och allt är lagom tyst, lagom lugnt och lagom prydligt...
Att lämna en plats man älskar gör ont. Men visst finns det en del mysiga saker med att vara hemma också, gosa med lilla vovsen igen, läsa min morrontidning, och ha min vanliga bekvämlighet i huset. Men det har varit tre underbara veckor och det svider alltid när de blixtrar förbi. Calabrien var otroligt vackert och mitt kära Napoli var sitt vanliga, charmiga oborstade jag. Att dessutom få visa upp det för syrran med familj har ju varit lite extra speciellt förstås :-) Soliga dagar har förflutit på vackra stränder, alla barn har lekt tillsammans, 15-åriga dottern hittade nya kompisar som hon badade med på dagarna och dansade salsa med på kvällarna, många utflykter har gjorts, massa god mat och många skratt. En supersemester helt enkelt. Måste bara komma ner på jorden igen nu...
Jag framför den enorma Kristusstatyn i Maratea
En av alla kvällar på cafébar. Här i Praia di Mare
Jag och maken badar i solnedgången
På utflykt vid floderna uppe i bergen
Spiaggia Nera i Maratea
Livet leker i Praia 
Och vattnet var precis så blått som det ser ut
Enorma vågor i Aquafredda
Underbara Maratea
Premiärdagen i Napoli, min släkt och makens släkt
Middag på takterassen
Ett urval av Napolis alla kärlekspar
Proccessionen av La Madonna i svärföräldrarnas kvarter
Middag i Diamante sista kvällen
Ses snart igen
a bad hair day
"Åh, jag kan inte hänga me asså, luggen blir inte bra... åååhhh, har vi nån mössa jag kan ha..."
Ibland har misslyckad frisyr orsakat stora rabalder, som att ex sparka iväg en fotboll i ren ilska som sen träffar glasbordet i vardagsrummet där två glas står, och ljus på en bricka med stenar som far iväg, och en mamma som blir aningens sammanbiten.... då är det en riktigt bad hair day för min son. Hur ska han bli när han är tonåring undrar jag bara... ;-)
Och nu tackar jag för mig på några veckor... tre veckor av underbar semester i Calabrien står för dörren. Tidigt i morron bitti bär det iväg och på torsdag kommer syrran efter...
Jag tror det blir riktigt bra :D
Ha en underbara sommar alla!
magnetism
Det är så otroligt laddat när de ska "föra en diskussion" för det tar inte många minuter innan det blixtrar till och åskan går. Och så blir jag irriterad och hamnar mittemellan, dessvärre oftast till dotterns fördel eftersom jag tycker att maken är vuxen och borde kunna föra en normal diskussion utan att tända till direkt. Naturligtvis borde jag stå helt utanför men det är inte alltid helt lätt. På något vis halkar jag ändå in i diskussionen, eftersom det gör mig ont att se två personer man älskar som inte kan dra jämt. Men där ska jag verkligen försöka bita ihop. Kanske jag är för snäll och tolerant många gånger, men samtidigt vet jag så väl vad dottern går igenom nu. Tonårstiden är ju på både gott och ont som vi alla minns, och frigörelsen från föräldrarna är ju en stor del av den.
Men för maken är det orimligt att sova till 12 på fm (för det gjorde aldrig han), att få vara ute till halvett på natten (för det fick inte han), att sova över med tjejkompisarna (för han sov aldrig över med sina kompisar) osv. Och varje gång detta händer är det mutter och diskussioner. Jag växte upp med en sträng pappa och jag vet precis hur det är att alltid behöva försvara varje steg man gjorde, och då var jag verkligen en "duktig" tonåring, men tydligen aldrig tillräckligt. Säkerligen präglar det mitt beteende mot min dotter idag, jag vill inte att hon ska känna på samma sätt, även om jag (vi) naturligtvis har tydliga regler, vad gäller tider (sätter alltid en tid), alkohol (skulle aldrig köpa ut), rökning (accepterar inte) osv.. (mer än vad många andra verkar ha tycker jag).
Som sagt, jag kanske är för snäll ibland, jag vet inte... men jag har hittills inte haft någon större anledning att misstro dottern, och har något särskilt hänt, som att hon kom hem en timme för sent för några helger sen och förklaringen till det blev väldigt snårig... så har jag faktiskt markerat detta och hon har accepterat konsekvenserna utan något större rabalder. Med pappa däremot, slutar alltid diskussionerna med tårar och låst dörr, och de går och blänger på varandra långt efter. Suck!
Troligtvis är de för lika tror jag. Båda är egensinniga och oresonliga när det kommer till kritan och självklart gör det inte saken lättare, och dessutom tror jag att het italiensk pappa versus het halvitaliensk tonårsdotter är en känslig kombination. Ärligt talat tror jag att sonens tonårstid kommer att bli mycket enklare för maken (det tror han själv också) för där kan han ha ett helt annat överseende. Men nu är det alltså bara att bita ihop och försöka vara medlaren och hoppas på att det lugnar ner sig. Att magnetismen blir positiv... ;-)
morrontrötta barn
"Ja, den vita flaskan med rosa på....
" Vad är den blåa flaskan som det står Nivea på då? Jag råkade ta den, och den var jättekonstig..."
"jamen, det är M:s (storasyster) bodylotion..."
Tonårsdottern , tillika storasyster, som sov som en stock... trodde vi... men nu plötsligt är klarvaken...
"Ameh, ååååh! Tog han min bodylotion!!!!!!! Och jag som snålar såååå med den, åååh, gggr, herregud alltså.
"Men gumman, lugna ner dig lite nu, det står faktiskt inte ditt namn på den. Han kan ju inte veta det. Och det är ju inte så att han har klämt ut hela flaskan.... Han råkade ta fel...
"Ameh, han tog från den! åååh...
Oj, oj, vilken katastrof. Så där på morronkvisten (läs 11.00) ;-) men nu vet jag ett bra sätt att väcka en morrontrött tonåring på iaf ;-)
nedräkning
Semestern blir annorlunda i år... istället för middagar på takterassen hos makens föräldrar i Napoli blir det middagar på terassen utanför vårt hus i Calabrien tillsammans med syrran och hennes familj och dessutom makens föräldrar.
Istället för Gaetas vackra strand blir det Scaleas vackra strand.
Coolt :-)
Att få visa syrran allt som man har pratat om i Napoli känns väldigt kul, för vi kommer att vara några dagar där också innan det bär iväg till huset. Och väldigt märkligt... märkligt att traska fram på kullerstensgatorna som vi har gjort så många gånger... tillsammans med dem. Märkligt att sitta uppe på terassen och blicka ut över Vesuvios panorama, tillsammans med dem. Och märkligt att se syrrans man köra bil i Napolis minst sagt kaotiska trafik... gulp!
Men det känns stort att de kommer dit efter alla år.
Och det blir nog en väldans bra sommar tror jag :D Och jag längtar...
GRATTIS
Grattis min älskade prins på 12-årsdagen!!!!! Du är underbar:-))familjedag och brända axlar
Igår (söndag) hade vi en alldeles underbar och härlig dag på Ölands Djur och Nöjespark! Jag, maken, båda! barnen och vovsen packade matsäck och badkläder och drog dit. Vädret var så perfekt det bara kunde bli, knallblå himmel, sol men ändå inte för varmt. Inträdet är 220 kr/person men sen är allt gratis när du kommer in. Så gissa om vi åkte berg-och-dalbanan typ sjutttioelva ggr ;-)... Inne i parken finns alltså ett tivoli, vattenland med många vattenrutchbanor, och en jättemysig djurpark, där de finns en hel del djur att titta på.
Dagens sötaste: Den lilla apbebisen som var typ 30 cm hög och satt och sträckte ut armen till oss så vi kunde klappa den pyttelillahanden:-)
Dagens coolaste: När vovsen var i närkamp med en gigantisk lejonhanne med endast en glasruta emellan! Han morrade lite kaxigt och lejonet daskade med sina enorma labbar mot glaset. Shit vad de är stora alltså!
Dagens kallaste: Att ta fritt fall-rutchbanan rakt ner i det icke så mycket uppvärmda poolvattnet. Iiiihhh vad det var kallt... men dock uppfriskande :-/
Dagens jobbigaste: Att hålla sig kvar på en motordriven tjur som gjorde allt för att slänga av mig ;-) Men vad gör man inte för att vinna över tonårsdottern... som också iofs höll sig kvar. Men dom innan slängdes av direkt, hehe ;-)
Faktiskt har man lite träningsvärk idag...
Dagens roligaste: När en apa sträckte ut sin tass (hand?) genom gallret och ryckte tag i vovsens skägg! Gissa vem som var sur på dem sen :-))
Dagens mysigaste: Att bara få mysa med familjen en hel dag. Visst, dotterns mbl ringde väl en sisådär 10 ggr men kompisarna fick klara sig utan henne... hehe... lite självisk måste man ju få vara ;-)
... och ilröda brända axlar fick man visst på köpet....
